Minä, Karin Boye, haastan Edith Södergranin.

O en klinga,
sviktande böjlig och stark,
o en smidigdansande klinga,
lydande stolt den strängaste lag,
rytmens hårda lag i stålet --
o en klinga
ville jag vara till kropp och själ!

Dig jag hatar,
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides,
lydande tåligt andras hand.
Dig jag hatar,
du mitt lata drömmarväsen.
Du skall dö.
Hjälp mig, mitt hat, du längtans syster,
hjälp mig varda
klinga, ja klinga,
dansande svärd av härdat stål!


Om detta livet är det enda..!
O dessa korta timmar...
En timme -- vad en timme kan bli mycket!
De djupa källorna, där ingen än har druckit,
ljusvidderna, som ingen än har lodat,
de vänta bakom våra öden.
Och vi, vi dåsa slött i feghet.
O dessa korta timmar...
Du gömda möjligheters värld,
du Gud i vardande,
giv oss en oförvägen fromhet,
en vilja ren,
och vig oss in till andens äventyr!