Vi komma, vi komma, vi lösa din hand;

där sprakar vår härd på den stormiga strand;

den snöiga nord är vårt fädernesland.

Där pustar ej träl i vår frostiga nord;

där lysen man på åldergambles ord;

där kände sig säker ock kvinnans barm.

där växte vid elden vår seniga arm

Vi vattnade i Nevans bad vår frustande häst
han sam över Weichseln så glad som till fest,
han bar över Rhen vårt hämnande stål,
han drack utur Donau kejsarens skål.

Vid Breitenfeld vi togo Pappenheim i vår famn;
vi skrefvo på Kronenbergs brynja vårt namn;
vi svedde grått skägg för Tilly vid Lech;
vi blödde med kungsblod vid Lützens häck.

Och rida vi fram över åker och däld,
så springa ur hofvarna gnistor av eld,
så haglar vårt hugg som av hammareslag,
så ljusnar för världen en framtidens dag.